Clara Blank

Idag har jag ridit ut med Palmera. Jag red en kanonfin slinga på drygt 7km. Blev mycket galopp eftersom underlaget är perfekt för att rulla på i det tempot. Stora delar av den här slingan går i skogen och som en del kanske vet så är Palmera väldigt hamig att rida ut på.. rädd för det mesta som finns i omgivningen. Hennes största fasa är, av allt som finns i skog, stenar! Tänk att skogens kanske mest harmlösa beståndsdel kan uppfattas så livshotande av ett så stort djur som en häst... Ja vad ska man göra åt dessa djurs aningen underliga idéer??

 

Sten eller ej så kan jag kan säga att hon var inte bara trött i hjärnan efter den ritten utan också rent fysiskt i musklerna, hela hästen var täckt i vitt lödder, eller inte hela men ni förstod säkert vad jag menade.

 

Imorgon blir det dressyr som gäller för hennes del. Hon ska bli ordentligt uppmjukad till helgens P&J.

 

Jag har även longerat Blizze på gräsbanan, det gick bra. Han var lite ofokuserad men skötte sig överlag bra :)

 

I söndags hoppade jag Palmera. Det gick jätte bra! När jag red fram henne jobbade mycke tempoväxlingar för att få igång bakdelen. När vi hoppade fram var hon lite spänd och galoppen blev mer uppåt än framåt. När vi sen började hoppa linjer slappnade hon av mer och mer. Vi hoppade en linje på ena långsidan (räcke, 4glps, räcke) När vi hoppade lågt red jag henne på 5 glps just för att hon ogärna hoppar av stort och sen vill jag inte lägga iväg henne då on har en tendens till att bli lång och flack. Sen när hindrena började ligga runt 110 då red jag på 4glps istället eftersom avsprångspunkterna hamnar längre ifrån och det då blir svårt att får in 5glps.

 

Vi hade en del lite tajtare uppvändningar som jag ser det men det var absolut ingenting som skapade problem eftersom jag hellre har en kort anridning med mer aktiv ridning hela vägen än en längre med mer passiv ridning. 

 

Avslutade med två olika banor på 110-120.

 

Känner mer än väl förberedd inför helgens P&P :D

 

Tänkte gå igenom lite kort vad jag gjort med Palmera och gänget de senaste dagarna och hur detta har gått.

 

I söndags red jag ett hårt dressyrpass med Palmera. Hon hade vilat både fredag och lördag av olika anledningar så jag förväntade mig att ha en stel och halv lat häst under mig. Till min stora förvåning så var hon mjuk, följsam, entusiastisk. Red en efterlängtad träning för Andreas Hesse i onsdags där vi jobbade med övergångar och det fick bli även denna dags tema. 

Jobbade henne på volt med fyra voltpunkter. jobbade övergångarna Skritt-trav-galopp-skritt-halt-rygga-galopp..

tillslut kom jag dit jag ville att jag bara med små hjälper och sitsen få övergångarna att flyta.

 

I måndags longerade jag henne inspänd med graman 

 

Idag (tisdag) så har jag ridit ut med Matilda och Franziska

 

Det är nästan en månad sedan jag bloggade sist och anledning till detta är att det är väldigt full upp för tillfället. Jag jobbar på veckorna och spenderar då ca 10h i stallet varje dag så jag har ingen vidare ork för bloggning när jag kommer hem.

 

Jag jobbar ytterligare en vecka så efter det kommer förhoppningsvis inläggen att flöda :)

 

tillsvidare, ha det bra! <3

Igår red jag dressyr ute i paddocken med Palmera. Hon började som vanligt när man rider ute med att bråka och bara springa ut ur paddocken, nu har hon dessutom lärt sig öppna grinden själv -_- 

Men jag har börjat lära mig hur jag ska vinna så när jag tagit min seger så gick hon superbra! Hon är helt annars ute, hon får en högre form och mer explosivt steg, grymt! Jobbade henne ett kort mjukgörande pass mestadels på volt eftersom hon har tagit det lugnt två dagar :) Idag ska jag iaf rida hårdare, får se om det blir inne eller ute :)

 

Red Thor också, jag och Erica for och badade Thor och Calypso. Det var så galet roligt, och Thor verkligen älskade det! Sen på vägen hem red vi genom byn tätt sida vid sida i en kort samlad trav... som beridna högvakten, haha! Vi är nu mera Råneås beridna högvakt! 

 

 

 

Igår hoppade jag med Palmera. Jag hade först tänkt premiär hoppa ute men eftersom det dammar så mycket i paddocken och hon är så känslig mot damm så hoppade inne i ridhuset istället. Jag hoppade en enkel bana med 2 räcken och en oxer, mest för att det är så jobbigt att bygga när man är helt själv. 

 

Så här såg den simpla "banan" ut:

 

 

Grönt: Ett litet räcke på 75-80cm med en bom

Blått: En bred oxer, 90cm hög, 1m bred, 4bommar

Röd: Ett räcke med vattenmatta och endast ett plank, 1m hög   

 

 

Jag satt nyss och bläddrade igenom lite fotoalbum och bäbisböcker och det slutade likadant som varje gång.. jag sitter och storbölar på golvet i vardagsrummet.

 

Det finns igenting som är så fantastiskt som att släppa nuet och göra en tidsresa tillbaka till då man var liten. Alla minnen som kommer och alla bilder som får tankarna att snurra. Jag sitter på golvet med "boken om mig" i handen, jag öppnar första sidan och ser en bild på två lyckliga människor som just har fått sin första dotter, mamma och pappa. Jag bläddrar och där finns fler bilder på mamma och pappa, så unga och sprudlande av glädje. Det finns där också bilder på mormor och morfar, farmor och farfar. Tårarna börjar rinna längs kinderna när jag tänker tillbaka på den här tiden..som jag i och för sig inte kommer ihåg en sekund av men bara vetskapen om att det är jag på bilderna, jag med dom som älskade mig mest av allt på hela jorden. Jag vänder blad och där finns en gyllenbrun silkeslen hårtoffs som jag själv klipp av mig. Jag strycker den med mitt pekfinger och börjar smått kippa efter andan medans tårarna fallar allt hastigare nedför mina kinder. 

Jag går vidare och öppnar nästa album, Calles album. Jag ser en liten nyfödd kille som var mer röd än en tomat, bredvid bilden finns ett kort text stycke som säger.. När någon frågar hur han ser ut svarar Clara: "Han är röd". Hur gulligt är inte det, ja menar vem vill inte ha en röd lillebror. Jag ver mest troligt världens lyckligaste storasyster vid den tidpunkten. Tårarna som nu runnit längs mina kinder i 10 minuter slutar inte direkt rinna när jag tänker på allt dumt jag gjort mot min bror, på alla gånger jag varit taskig och sagt elaka saker och den gången jag knuffade honom så han slog hål i huvudet.. vilken människa gör så mot sin lillebror?? Det är definitivt inget jag försvarar!

Jag öppnar nästa bok och här finns bilder från farmors begravning i februari 1999. Tänk att hon aldrig fick se sin sons son. Tänk pappas känsla av att få en son och inte ha någon egen mamma att berätta det för. Hon såg så lycklig ut på bilder där hon höll mig i sina armar men tänk då hur lycklig hon hade varit om hon hade fått hålla i Calle också. Hon dog lycklig men hade kunnat dö ännu lyckligare med vetskapen om att hennes enda barn hade både en dotter och son. Hon dog 9 månader förtidigt.

Calle föddes 6/11 1999, ett år senare på Calles årsdag kom beskedet att morfar hastigt somnat in av en hjärtinfarkt i sängen bredvid mormor. 

Alla säger att jag och morfar var så lika varandra, det är han som gett mig förmågan att formulera mig i text även om denna text inte blev så sammanhängade som de brukar. Jag tänker ofta på hur mycket jag skulle vilja att han fortfarande fanns här, tänk hur mycket lärdom jag skulle kunna ta av honom. Han skulle nog varit en stor förebild för mig och jag kanske hade fått leva ut min dröm om att någon dag skriva en bok. Han skrev mycket så han hade säkert hjälpt mig. Jag hoppas att sitter på sitt moln och väntar på mig, väntar på att få del det han aldrig han dela med mig.. livet!

 

Det som får mig att totalt bryta ihop är när jag tänker på den dagen då mormor inte längre är med oss här nere på marken utan kommer sväva fritt kring molnen. Jag vet inte hur jag kommer reagara och det är nog ingen som vet det i förväg. Jag tycker inte ens man ska tänka på framtiden på den sättet men det är så oerhört svårt att inte göra det, vi lever i verkligheten och inte i fantasin, folk föds, folk dör det är det som gör oss mänskliga!

 

Asså just nu känns det som om jag bara vill lägga mig i mammas famn och vara liten igen och inte behöva tänka på världen runt omkring mig, bara vara lyckligt oventandes om vad framtiden har att erbjuda.

 

Nu orkar jag inte skriva mer för jag blir snart uttorkad för att tårarna aldrig slutar rinna och Diezel börjar bli orlig för han kryper bara närmare och närmare. Dessutom har jag grinat ner mitt tangent bord så det lägger väl snart av.. 

 

Kom ihåg att ta hand om era nära och kära och håll inte på sanningen man vet aldrig när det är försent att berätta den. Om inte döden kom hastigt så skulle vi vara odödliga! <3 

 

 

 

För 16 år sedan i Lettland såg en ny individ för första gången världen med egna ögon. Det var dags för världen att uppfostra ännu ett sto föl och inte vilket föl som helst... Hon hade avlång kropp, stort huvud, tänk er den fula ankungen fast nu handlade det om den fula hästungen. Precis som med oss människor så är det regel de fulaste i lågstadiet som växer upp till de snyggaste i gymnasiet, säg att detta annorlunda föl har gjort samma magnifika resa genom livet, vackrare för var dag som går. Hon växte upp till en häst av gudars like, hennes namn är Palmera.

 

Idag är det alltså 16 år sedan min vackraste Palmera föddes i Lettland. Hon är Råneås baltiska hertiginna och hennes slag ord lyder.. För mig själv, i tiden!

 

Grattis H.M.D Palmera <3

 

Nu måste jag få bli lite känslosamm för ett ögonblick. Igår när jag och mamma var ute och rastade hundarna berättade hon om sin barndom och hur hon hade önskat att den såg ut.

 

Min mamma hade ingen dålig uppväxt som det kanske lät i ovanstående mening men hon saknade någonting som idag hade gjort att hennes liv sett helt annorlunda ut. Hon hade precis som alla barn drömmar, stora sådana. Hon satt varje dag gränslande över den vita skinsoffans ryggstöd i vardagsrummet och drömde, hon drömde om ett liv där den vita skinsoffan var en riktig springare, en magisk dröm som var så verklig i fantasin att hon kände vinden i ansiktet när hon galopperade över ängarna på den vita fyrbenta. 

Hon drömde alltid om en egen häst men för 40 årsedan såg världen inte ut som den gör idag. Dagens samhälle erbjuder oändligt många olika vägar för att nå sina mål, förr fanns det inte många stigar som gick obehindrat fram till ändhållplatsen. Min mamma levde inte i ett fattig familj, hon hade en mycket fin familj men bara för att man har det bra hemma betyder det inte att man får allt man önskar sig. Det fanns inga möjligheter för min mamma att få en egen häst.

På sommrarna brukade hon åka ner till falköping till några släktingar och där fick hon rida och pyssla om hästarna så mycket hon bara ville. Hon var där nere hela sommrarna och när det närmade sig hösten och tåget avgick tillbaka mot Malmberget blev saknaden stor. Hemma i lägenheten inte långt ifrån gruvan i Malmberget var det åter den vita skinsoffan som fick dagarna att löpa fortare men drömmarna att stå stilla.

En sommar nere i falköping blev min mamma erbjuden att ta med en häst hem till norr ett år, hon såg sin vita springare hemma i vardagsrummet vinka farväl och åter bli en vanlig känslolös soffa. Jag kan tänka mig hur snacket gick hemma i Malmberget, det här var min mammas bästa chans att få leva sina drömmar men som alla gånger tidigare så var där hinder på vägen. Min mamma fick aldrig någon egen häst...

Några år senare träffade hon Camilla från Luleå. Det blev goda vänner och min mamma var med som hästskötare på många stora tävlingar runt om i landet. 

 

Om min mamma aldrig hade flyttat till Luleå, aldrig hade träffat Camilla undra hur mitt liv hade sett ut idag då, om jag ens hade existerat.

 

Jag har fått den bästa uppväxten ett barn kan ha och jag har dessutom fått den uppväxten min mamma alltid drömt om. Jag hade ingen vit skinnsoffa men jag hade min mamma och hon hade en vit skinsoffa. Men jag fick aldrig rida på den och låta fantasin flöda, istället gav hon mig det bästa som kunde hända en av två världar... en egen häst! Det jag har idag tar även min mamma stor del av = Två drömmar har gått i uppfyllelse bara genom en persons goda hjärta att låta någon annan leva sin egen dröm..

 

Tack mamma! Utan dig hade jag varit långt ifrån den jag är idag och din berättelse fick mina tankar att gå och det fick mig att inse att allt jag saknar idag är av sån liten betydelse gentemot vad jag redan har. Om jag lägger det jag drömmer om i den ena vågskålen och det jag redan har i den andra, så kommer det jag redan ha falla tyngst. Det jag inte har idag, det behöver jag inte ha! Jag har min familj, min underbara häst och det räcker för att fylla mitt inre <3 tack!

 

Efter den lokala hopptävligen för ponny som var hos oss i helgen så har jag blivit dö förkyld. Jag har ingen röst, snoret rinner, huvudet dunkar, jag svettas som en gris och dessutom har jag pms...kul liv! Det blev inte bättre igår av att Palmera råkade sparkade mig i handen när jag skulle spraya myggmedel under magen så då har jag ont där också -_-

 

Antar att det bara är att ta fram juridikboken och plugga inför provet imorgon.. Jippie (läs suck) !

 

Blizze 

2006

Korsningsponny

 

Trick

Korsning Connemara/Arab

 

Palmera- Mina egen superfina storhäst

Thor H- Ridksolans ponny men min bäbis som jag utbildar

Blizzard- Lisette Malms ponny som jag rider igång/till efter flera års vila

Trick- Ridskolans häst som jag rider ibland men som mamma för det mesta har hand om

 

Klicka på bilderna för att komma till respektive häst :)

 

 

Thor H

född: 2006

Korsning Fjording/Tinker

Imp. Danmark

Under utbildning