Clara Blank

Jag satt nyss och bläddrade igenom lite fotoalbum och bäbisböcker och det slutade likadant som varje gång.. jag sitter och storbölar på golvet i vardagsrummet.

 

Det finns igenting som är så fantastiskt som att släppa nuet och göra en tidsresa tillbaka till då man var liten. Alla minnen som kommer och alla bilder som får tankarna att snurra. Jag sitter på golvet med "boken om mig" i handen, jag öppnar första sidan och ser en bild på två lyckliga människor som just har fått sin första dotter, mamma och pappa. Jag bläddrar och där finns fler bilder på mamma och pappa, så unga och sprudlande av glädje. Det finns där också bilder på mormor och morfar, farmor och farfar. Tårarna börjar rinna längs kinderna när jag tänker tillbaka på den här tiden..som jag i och för sig inte kommer ihåg en sekund av men bara vetskapen om att det är jag på bilderna, jag med dom som älskade mig mest av allt på hela jorden. Jag vänder blad och där finns en gyllenbrun silkeslen hårtoffs som jag själv klipp av mig. Jag strycker den med mitt pekfinger och börjar smått kippa efter andan medans tårarna fallar allt hastigare nedför mina kinder. 

Jag går vidare och öppnar nästa album, Calles album. Jag ser en liten nyfödd kille som var mer röd än en tomat, bredvid bilden finns ett kort text stycke som säger.. När någon frågar hur han ser ut svarar Clara: "Han är röd". Hur gulligt är inte det, ja menar vem vill inte ha en röd lillebror. Jag ver mest troligt världens lyckligaste storasyster vid den tidpunkten. Tårarna som nu runnit längs mina kinder i 10 minuter slutar inte direkt rinna när jag tänker på allt dumt jag gjort mot min bror, på alla gånger jag varit taskig och sagt elaka saker och den gången jag knuffade honom så han slog hål i huvudet.. vilken människa gör så mot sin lillebror?? Det är definitivt inget jag försvarar!

Jag öppnar nästa bok och här finns bilder från farmors begravning i februari 1999. Tänk att hon aldrig fick se sin sons son. Tänk pappas känsla av att få en son och inte ha någon egen mamma att berätta det för. Hon såg så lycklig ut på bilder där hon höll mig i sina armar men tänk då hur lycklig hon hade varit om hon hade fått hålla i Calle också. Hon dog lycklig men hade kunnat dö ännu lyckligare med vetskapen om att hennes enda barn hade både en dotter och son. Hon dog 9 månader förtidigt.

Calle föddes 6/11 1999, ett år senare på Calles årsdag kom beskedet att morfar hastigt somnat in av en hjärtinfarkt i sängen bredvid mormor. 

Alla säger att jag och morfar var så lika varandra, det är han som gett mig förmågan att formulera mig i text även om denna text inte blev så sammanhängade som de brukar. Jag tänker ofta på hur mycket jag skulle vilja att han fortfarande fanns här, tänk hur mycket lärdom jag skulle kunna ta av honom. Han skulle nog varit en stor förebild för mig och jag kanske hade fått leva ut min dröm om att någon dag skriva en bok. Han skrev mycket så han hade säkert hjälpt mig. Jag hoppas att sitter på sitt moln och väntar på mig, väntar på att få del det han aldrig han dela med mig.. livet!

 

Det som får mig att totalt bryta ihop är när jag tänker på den dagen då mormor inte längre är med oss här nere på marken utan kommer sväva fritt kring molnen. Jag vet inte hur jag kommer reagara och det är nog ingen som vet det i förväg. Jag tycker inte ens man ska tänka på framtiden på den sättet men det är så oerhört svårt att inte göra det, vi lever i verkligheten och inte i fantasin, folk föds, folk dör det är det som gör oss mänskliga!

 

Asså just nu känns det som om jag bara vill lägga mig i mammas famn och vara liten igen och inte behöva tänka på världen runt omkring mig, bara vara lyckligt oventandes om vad framtiden har att erbjuda.

 

Nu orkar jag inte skriva mer för jag blir snart uttorkad för att tårarna aldrig slutar rinna och Diezel börjar bli orlig för han kryper bara närmare och närmare. Dessutom har jag grinat ner mitt tangent bord så det lägger väl snart av.. 

 

Kom ihåg att ta hand om era nära och kära och håll inte på sanningen man vet aldrig när det är försent att berätta den. Om inte döden kom hastigt så skulle vi vara odödliga! <3