Clara Blank

Nu måste jag få bli lite känslosamm för ett ögonblick. Igår när jag och mamma var ute och rastade hundarna berättade hon om sin barndom och hur hon hade önskat att den såg ut.

 

Min mamma hade ingen dålig uppväxt som det kanske lät i ovanstående mening men hon saknade någonting som idag hade gjort att hennes liv sett helt annorlunda ut. Hon hade precis som alla barn drömmar, stora sådana. Hon satt varje dag gränslande över den vita skinsoffans ryggstöd i vardagsrummet och drömde, hon drömde om ett liv där den vita skinsoffan var en riktig springare, en magisk dröm som var så verklig i fantasin att hon kände vinden i ansiktet när hon galopperade över ängarna på den vita fyrbenta. 

Hon drömde alltid om en egen häst men för 40 årsedan såg världen inte ut som den gör idag. Dagens samhälle erbjuder oändligt många olika vägar för att nå sina mål, förr fanns det inte många stigar som gick obehindrat fram till ändhållplatsen. Min mamma levde inte i ett fattig familj, hon hade en mycket fin familj men bara för att man har det bra hemma betyder det inte att man får allt man önskar sig. Det fanns inga möjligheter för min mamma att få en egen häst.

På sommrarna brukade hon åka ner till falköping till några släktingar och där fick hon rida och pyssla om hästarna så mycket hon bara ville. Hon var där nere hela sommrarna och när det närmade sig hösten och tåget avgick tillbaka mot Malmberget blev saknaden stor. Hemma i lägenheten inte långt ifrån gruvan i Malmberget var det åter den vita skinsoffan som fick dagarna att löpa fortare men drömmarna att stå stilla.

En sommar nere i falköping blev min mamma erbjuden att ta med en häst hem till norr ett år, hon såg sin vita springare hemma i vardagsrummet vinka farväl och åter bli en vanlig känslolös soffa. Jag kan tänka mig hur snacket gick hemma i Malmberget, det här var min mammas bästa chans att få leva sina drömmar men som alla gånger tidigare så var där hinder på vägen. Min mamma fick aldrig någon egen häst...

Några år senare träffade hon Camilla från Luleå. Det blev goda vänner och min mamma var med som hästskötare på många stora tävlingar runt om i landet. 

 

Om min mamma aldrig hade flyttat till Luleå, aldrig hade träffat Camilla undra hur mitt liv hade sett ut idag då, om jag ens hade existerat.

 

Jag har fått den bästa uppväxten ett barn kan ha och jag har dessutom fått den uppväxten min mamma alltid drömt om. Jag hade ingen vit skinnsoffa men jag hade min mamma och hon hade en vit skinsoffa. Men jag fick aldrig rida på den och låta fantasin flöda, istället gav hon mig det bästa som kunde hända en av två världar... en egen häst! Det jag har idag tar även min mamma stor del av = Två drömmar har gått i uppfyllelse bara genom en persons goda hjärta att låta någon annan leva sin egen dröm..

 

Tack mamma! Utan dig hade jag varit långt ifrån den jag är idag och din berättelse fick mina tankar att gå och det fick mig att inse att allt jag saknar idag är av sån liten betydelse gentemot vad jag redan har. Om jag lägger det jag drömmer om i den ena vågskålen och det jag redan har i den andra, så kommer det jag redan ha falla tyngst. Det jag inte har idag, det behöver jag inte ha! Jag har min familj, min underbara häst och det räcker för att fylla mitt inre <3 tack!